Lapplandsjäntan

Ungefär så här har mitt liv sett ut den senaste månaden, midnattssolen och jag som håller varandra sällskap efter landsväg 92 mellan Lappland och Västerbotten. Vyer som delvis är klara men som allteftersom suddas ihop till enbart en känsla av någonting. Jag har sedan sist hunnit med medverkan under tv-inspelning som barnansvarig för 10 stycken underbara och fantastiska ungar, spenderat en favorit helg på Asplunda Lanthandel, börjat jobba på Coop Nära, badat i sjön, sena nätter och tidiga mornar. Nu nalkas snart sensommaren, nätterna börjar bli mörkare. Veckorna som kommer ser ut att vara av lugnare tempo, men då nya äventyr är i rullning så får vi väl se hur det blir med den saken. Men jag känner mig säker på att vad som än kommer framöver, så kommer den här sommaren att gå till historien som en av de finaste på länge.

Den här veckan brakade igång med full aktivitet! Majoriteten av måndagen spenderades på Norrlands Universitetssjukhus - med andra ord lasarettet. Först var det uppföljningsmöte med mitt team på Neurorehab, där min sjukskrivning blev förlängd ännu en gång på fortsatt 50%. Så fort mötet var avslutat efter en dryg timme var det bara att slänga sig i bilen för att skjutsa hem den kära maken för att han skulle hinna byta om och gå på jobbet, medans jag återvände till lassa. Från ca 15:15 skulle jag nämligen medverka i en föreläsning för läkarkandidater. Min roll var att berätta, förklara och svara på frågor om hur vardagen kan te sig när man lever med en skallskada. Intressant och ganska roligt faktiskt, då jag även fick lyssna på en annan mans berättelse om hur hans liv med ryggmärgsskada har varit och hur hans skada uppstod när han var 18, för en sisådär 48 år sedan. Inspirerande minst sagt då det var en riktigt glad och ambitiös karl! Jag landade slutligen h...