Lapplandsjäntan

Den här veckan brakade igång med full aktivitet! Majoriteten av måndagen spenderades på Norrlands Universitetssjukhus - med andra ord lasarettet. Först var det uppföljningsmöte med mitt team på Neurorehab, där min sjukskrivning blev förlängd ännu en gång på fortsatt 50%. Så fort mötet var avslutat efter en dryg timme var det bara att slänga sig i bilen för att skjutsa hem den kära maken för att han skulle hinna byta om och gå på jobbet, medans jag återvände till lassa. Från ca 15:15 skulle jag nämligen medverka i en föreläsning för läkarkandidater. Min roll var att berätta, förklara och svara på frågor om hur vardagen kan te sig när man lever med en skallskada. Intressant och ganska roligt faktiskt, då jag även fick lyssna på en annan mans berättelse om hur hans liv med ryggmärgsskada har varit och hur hans skada uppstod när han var 18, för en sisådär 48 år sedan. Inspirerande minst sagt då det var en riktigt glad och ambitiös karl! Jag landade slutligen h...

Det första jag delar med mig av till er sedan ett oplanerat uppehåll, är att jag kommit till självinsikt om en sak. Jag är helt fantastiskt otroligt oförskämt bra på att leva i nuet. Jo, det är säkert! Det är nästan så jag tar det till expertnivå. Men vet ni? Det är ingen bra grej, utan det är en av mina mer komplicerade egenskaper. Jag fastnar nämligen i mitt "nu", vilket gör att när "nu" blir "sen" - då har jag kört totalt slut på mig själv.  Jo men jag kan göra det här för just nu mår jag som en drottning! Självklart kan jag passa på att greja med det här, för just nu är jag uppe i varv och hög på energi. Jag slänger på fem sysslor till som jag fick inspiration till, för det är ju kul och går lätt just nu ! --- Jag vill aldrig mer röra mig och sova i minst en vecka för just nu är mina batterier tommare än tommast. Usch vilken ångest jag får eftersom jag var tvungen att lämna det jag höll på med halvfärdigt på grund av att orken fa...

Här har det varit en relativt tyst helg. Förklaras enklast med att veckan tog musten ur mig. Mycket rännande, många samtal och en hel massa trassel brände slut på energi och ork. Så helgen har vigts till återhämtning, vila, vätska typ. Men det är okej! Något som jag får påminna mig om gång på gång är att det är okej! Jag vet ännu inte riktigt hur mycket aktivitet jag klarar av innan huvudknoppen säger "Stopp å stärn å!". Jag lär mig och övar på varje dag att försöka se och höra kroppens varningssignaler och acceptera att jag är inte samma person som jag var för ett halvår sedan. En insikt som är otroligt tung att bära emellanåt, men som sagt jag lär mig. Så i helgen har jag bromsat ner på tempot och prioriterat ner - få aktiviteter och bara sådana som gett energi utan att ta för mycket. Positivt egoistisk! Badkar, bokläsning, vilopauser, långa lugna matpauser och kvalitetstid med maken de timmar han spenderat hemma mellan jobbtider. Så det hinner nog bli människa ...

2017 ska bli ett år där fokus ligger på att göra saker som hjälper mig att Må Bra , psykiskt såväl som fysiskt. Ett av mina fysiska mål är att få tillbaka min kondition igen! När jag i augusti blev inskriven på Neurorehab och där fick träffa bland annat sjukgymnast, så kollades min syreupptagningsförmåga upp. Alltså, hur effektivt min kropp tar till sig syre och transporterar ut detta i kroppen. Föga förvånande så var värdena under all kritik. Mina värden var så låga att de varken fanns med i tabellen för min åldersgrupp eller tabellen för min vikt. Löjligt dåliga värden helt enkelt. Detta är ju en insikt som jag kan tänka mig kan vara rätt modfällande - jag skriver "kan tänka mig" då jag inte vet eftersom det var tvärtom vad jag kände. Att min kondition var (är) dålig är ett faktum som jag redan vetat om, ingen överraskning där liksom. Känslan jag fick var därför att " Okej, det här ser skit ut. Då kavlar vi upp ärmarna och löser det här! ", vilket även är vad ja...