Vill och vill - kan och kan

2017 ska bli ett år där fokus ligger på att göra saker som hjälper mig att Må Bra, psykiskt såväl som fysiskt. Ett av mina fysiska mål är att få tillbaka min kondition igen!

När jag i augusti blev inskriven på Neurorehab och där fick träffa bland annat sjukgymnast, så kollades min syreupptagningsförmåga upp. Alltså, hur effektivt min kropp tar till sig syre och transporterar ut detta i kroppen. Föga förvånande så var värdena under all kritik. Mina värden var så låga att de varken fanns med i tabellen för min åldersgrupp eller tabellen för min vikt. Löjligt dåliga värden helt enkelt. Detta är ju en insikt som jag kan tänka mig kan vara rätt modfällande - jag skriver "kan tänka mig" då jag inte vet eftersom det var tvärtom vad jag kände. Att min kondition var (är) dålig är ett faktum som jag redan vetat om, ingen överraskning där liksom. Känslan jag fick var därför att "Okej, det här ser skit ut. Då kavlar vi upp ärmarna och löser det här!", vilket även är vad jag på ett ungefär sa till min sjukgymnast. Planen var då intervallträning på träningscykel, då springning tydligen inte är något jag ska hålla på med för tillfället då stötarna som uppkommer blir för hård påfrestning på diskbråck samt lagom känslig hjärna.

Nu är det slutet av januari och jag har idag varit på mitt första träningstillfälle med "Cykelgruppen". Då mitt huvud och mina diskbråck inte fixade den påfrestning och fysiska ansträngning som intervallträning (speciellt i gruppform) på cykel innebär tidigare så har det helt enkelt inte kunnat bli aktuellt förrän nu.

Hur gick det då?
- SKRÄP!

Eller ja, med tanke på att jag klarade av att promenera hem efteråt så gick det väl bra i avseendet att jag varken dog eller blev lika tvär-dålig som sist vi provade och jag efter 1 timmes lidande i väntrum fick erkänna mig besegrad av smärta och gott åka sjukresa hem. Men det är så otroligt trist och enerverande, då jag känner att kroppen kan köra hårt och tjurskallen vill låta musklerna jobba - det liksom kryper av rastlöshet och energi i benen, men så sätter huvudet stopp. TJOPP! säger det bara så är huvudvärken och yrseln där. Helt plötsligt så har huvudvärken stegrat från "fullt acceptabelt" till "STANNA AV - ingen mer ansträngning!" och rummet svajar som om jag stod på durken till ett illa rustat piratskepp ute på en stormig ocean. Samtidigt som kroppen och benen säger ungefär det att "Va? Ska vi inte göra mer än det här? Vi har ju så himla mycket mer att ge!"

Så fruktansvärt otillfredsställande och tråkigt. Men, det är som vanligt bara att bita/bryta ihop och komma igen. Försöker göra mitt bästa för att se det som att det kan ju bara bli bättre i alla fall. Jag har ju även mina promenader som jag får tåta på med bäst jag vill - så nånting kan och får jag ju göra! Det är inte illa faktiskt, om jag ska rannsaka mig själv och jämföra med hur sommaren och hösten var då jag i princip knappt lämnade hemmet på grund av risken och rädslan för att huvudvärken skulle bli övermäktig och orsaka svimning.

Skam den som ger sig!

Promenaden hem hjälpte mig att samla ihop de här känslorna till mer logiska tankar och jag fick tid och rum till att skaka av mig den negativa känslan. Solen var påväg nedåt och det var alldeles lagom med kallgrader så jag kände mig härligt "urblåst" när jag väl var hemma igen. Nästa cykelgrupp-tillfälle blir om en vecka, så då får vi se hur det går då! Jag ska försöka att sänka mina förväntningar lite grann och tänka att det får även bli effektiv träning för mitt tålamod gentemot mig själv. Sakta men säkert framåt är framåt det med.

Även i storstan kan man tack och lov se några stackars träd

Vackert ljus på vägen hem i eftermiddag
 

Kommentarer

  1. Hade jag ett trollspö jag kunde vifta med så allt blev topphälsa å fina fisken skulle jag göra det här å nu... 😘💕

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Chokladmuffins (vegan)

2017/2018 Nyheter och utmaningar