Commotio cerebri - hjärnskakning, eller kanske bara inbillningssjuk? del 3

Det här är en fortsättning på föregående inlägg, del 1 och del 2.

Tisdagen därpå ringer jag återigen till vårdcentralen. Jag måste få träffa en läkare och få remiss till röntgen och utredning på Neurorehab. Det har jag fått några år tillbaka från akuten. Då det var hjärnskakning nr 8 och jag hade vägrat stanna kvar på observation för nålrädda jag ville inte ha dropp. Läkaren jag begär få träffa har inte möjlighet att ta emot nya patienter och den kvinnliga läkare jag träffade andra gången jag kom in är på semester. Istället får jag en tid den 23/8 hos den första läkaren jag träffat. Den unga killen som sa att alla som inte blir återställda oftast inte vill vara friska. Jag har plötsligt ingen förståelse alls för hans tidigare uttalande utan känner mig orolig. Tror omvärlden att jag hittar på? Att jag inte alls mår dåligt utan bara inte vill jobba? Jag som i princip är arbetsnarkomarn, men det vet ju inte den unge läkaren. Jag blir fortsatt sjukskriven i väntan på återbesök, men uppmuntras att bryta sjukskrivningen så fort jag tror jag kan jobba.

Det här är exakt en vecka sen idag. Sen dess är det längsta jag sovit under en natt 4 timmar. Jag har blivit virrigare och törs inte låta katterna vara på balkongen om jag är ensam hemma då jag är rädd att glömma dem och stänga ut dem. Jag har tappat bort mitt konsekvenstänk kring agerande som rör mig själv och törs därför inte köra bil på egen hand - chicken race med en långtradare under omkörning är inte speciellt ansvarsfullt. Igårkväll när jag i kvällsmörkret cyklade hem från min guddotter och hennes föräldrar på kvarteret intill, tappade jag bort mig halvvägs hem. Jag visste inte var jag va, trots att jag cyklat och gått vägen otaliga gånger tidigare.

Men omvärldens och vårdens agerande och bemötande får mig att ifrågasätta mig själv.

Mår jag verkligen dåligt? Eller inbillar jag mig bara?

Enda anledningen till att jag fortfarande inte är övertygad om att mitt mående bara är inbillning är min man. Han ser, hör och berättar för mig hur virrig jag är. För jag vet ju inte. När jag för femte gången frågar om han jobbar under kvällen tror jag att jag ställer frågan för första gången. För jag minns inte. Mot utomstående har jag börjat vara tyst, tänk om jag gör mig till åtlöje eller de tycker att jag är korkad?

Jag talar om för mig själv och de omkring mig flera gånger varje dag, att jag behöver en röntgen och remiss till utredningen på Neurorehab, för jag är rädd att glömma. Jag har skrivit in det i min kalender också, men den tappar jag bara bort hela tiden. Ungefär lika ofta som jag verkar tappar bort mig själv, åtminstone i huvudet.