Commotio cerebri - hjärnskakning, eller kanske bara inbillningssjuk? del2

Det här är en fortsättning på föregående inlägg.

Tre veckor går, men jag blir inte bättre. Jag får återkomma till vårdcentralen och träffar den här gången en för mig helt okänd läkare. Jag beskriver mina symptom med viss oro. Jag har bara tre dagar tidigare svimmat på balkongen för att ett barn jag inte såg nedanför gav ifrån sig ett gällt glädjetjut under lek, jag är förvirrad och tappar stundom grepp om tid och verklighet, glömmer och får en kraftig yrsel när min huvudvärk ökar på grund av för många intryck. Jag är orolig, så här dålig har jag aldrig mått under någon av de tidigare hjärnskakningarna och har själv börjat ta mina symptom på större allvar, speciellt eftersom alvedon kombinerat med pronaxen inte dämpar huvudvärken.

Men läkaren hör inte. Han lyssnar men han hör inte. Jag kan nästan se hur allt jag säger går in genom det ena örat och sedan åker rätt ut ur det andra - swisch så är allt jag säger borta. Han sjukskriver mig en vecka, men lägger stor betoning på att sedan anser han att det är dags för mig att återgå till praktiken på verkstad och nattjobb på krogen.

Veckan går och det blir helg. Under fredagen ställer grannen till med kalas; hög musik, allsång, tjo, tjim, skrik, rop och högljudda diskussioner på balkongen. Jag är inte gäst, jag ligger utmattad av dagens intryck med en hjärna på högvarv i sängen och vill inget annat än att somna. Sova är det enda som hjälper mot huvudvärken och sover jag så finns det inga viktiga saker jag kan glömma (BVC besök med guddotter till exempel). Jag är inte någon till last under sömnen.

Men jag somnar inte. Huvudvärken blir värre, jag blir yr och börjar må illa. Jag står inte ut. Jag ber mot min egen vilja min man om hjälp. Kan han inte ta bort allt ljud? Eller mig? För jag orkar inte mer. Han ringer till störningsjouren, klockan är nu närmare 24 och jag har legat i sängen i snart fyra timmar. Tiden går, minuter, till slut över en timma, men ingen störningsjour och grannens kalas verkar av livet att döma bli roligare ju senare det blir. Nånting brister i mig. Huvudet bultar bedövande, världen snurrar och synfältet är två klara punkter med ett grötigt dis runtom. Ostadig går jag mot dörren med min mans baseballträ som jag plötsligt känner tyngden av i handen. Jag är rädd för mitt liv. Varenda cell i kroppen skriker av överlevnadsinstinkt, jag håller på dö! Jag måste försvara mig! Jag ser knappt min man som blockerar ytterdörren, jag måste ut. Jag måste försvara mig. På något sätt, jag vet inte hur och jag vet inte hur lång tid det gått, men han lyckas få mig tillbaka till sängen och baseballträt är borta.

Efter ännu några timmar, det börjar bli morgon, känner jag hur tårar sakta singlar ner för mina kinder. Jag är inte rädd längre, bara sorgsen. Jag har förlikat mig med att jag inte kommer få se fler dagar, för jag känner hur livet sakta rinner ur mig. Lågmält men allvarligt börjar jag be min man om hjälp, men i en helt annan form. Jag ber honom se till att min familj får veta att jag älskar dom. Se till så att bilarna skrivs över på min pappa, tala om för min bror att han inte ska ha dåligt samvete över att han inte svarat när jag ringt den kvällen för att säga godnatt. Jag ber honom ge Kurth till mormor. Hjälpa morfar ned huset, trösta min mor och leka mycket med min syster. Jag ber honom utan att säga det, att älska min familj när jag inte längre har möjlighet.

Plötsligt blir jag arg. Jag kan inte dö i en lägenhet i stan. Jag måste ut. Jag ber förgäves min man om att lyssna när jag vill säga Hejdå för sista gången. Jag tänker dö i skogen en bit bort, en hemtam miljö. Men han vägrar. Han bråkar och ber mig att inte gå, han tänker inte säga adjö för jag får inte dö. Han är trött, klockan är närmare 4. Efter en tid jag inte har någon uppfattning om lägger jag mig till slut i sängen igen, jag kan inte lämna honom om han är arg. Jag ligger bredvid och håller en hand på min man, som somnat. Ensam vaken ligger jag och känner hur trycket i huvudet fortfarande ökar, men jag är avdomnad i både själ och sinne. Till slut blir allting svart.

Dagen efter vaknar jag några timmar innan lunch med en obeskrivlig huvudvärk som jag inte förstår. Jag gör en macka och sätter på kaffe, det kanske hjälper tänker jag och sväljer samtidigt en alvedon forte. Det går över en timma men huvudvärken håller sig kvar i samma kraft. Jag går och lägger mig på soffan och där ligger ett läkarintyg på soffbordet. Justja fan.. jag har hjärnskakning, det är därför jag har ont. När min man senare kliver upp frågar han mig oroligt hur jag mår. Skräp säger jag, det gör så ont i huvudet. Sen berättar han för mig om kvällen och natten innan. I början tror jag nästan att han hittar på för det låter så befängt alltihop. Han berättar om hur rädd jag gjorde honom när jag testamenterade mina önskningar, då kommer nästan allt tillbaka, där jag inte minns fyller min man i luckorna.

Varför åkte vi inte in på akuten? Säg det. Förmodligen för att ingen av oss kunde tänka klart i utmattningen.