Första stadiet förnekelse?

Hemma efter ännu ett besök hos sjukgymnast. Skulle idag bland annat få höra om en remiss till röntgen för ländryggen är aktuell då det misstänkts att jag har diskbråck inte bara i nacken utan även i ländryggen.

Efter att sjukgymnast och min läkarkontakt  (som dessutom är överläkare på Neurorehab) pratat igenom bedömning och symptom bestämde de att en MR röntgen är överflödig. Detta då jag uppvisar så starka och tydliga symptom att det är utan tvekan ett diskbråck/diskskada som det rör sig om.

Vad innebär då detta rent praktiskt? Ja, jag har ont som bara fan. Hela tiden. Det går snarare från dåligt till sämre än från bra till dåligt under dagens gång oberoende av vad jag gör. I dagsläget har symptomen förvärrats så pass att jag knappt klarar att varken stå eller sitta någon längre stund. Vidare finns det såklart saker jag gör som förvärrar symptomen, lyft till exempel är inget jag ska hålla på med.

Vad gör jag då? Lever i förnekelse. Låter jag bli att byta däck på jobbet? Nej. Ber jag om hjälp på verkstan eller hemma för den delen? Nej. Jag vägrar låta mig begränsas av att det gör ont. Och tro mig jag får betala för varje "korkat" val med råge.

Det här beteendet, kalla det självständighet, idioti eller envishet, är min sjukgymnast väl medveten om att jag har. Det nya budet är ungefär att jag måste skärpa mig, acceptera min kropps begränsningar eller gå ner ännu mer i arbetstid. Det är liksom det enda alternativet då det är på verkstan jag utför de tyngsta lyften till exempel.

Vad får jag göra då? För stillasittande är inte heller bra. Jag får göra mina övningar från sjukgymnasten för att förbättra stabiliseringen. Men när jag - StålConnie - inte klarar mer än 5 knäböj utan att ha så ont så jag grinar sen, då känns allt rätt hopplöst. Känner mig svag, oduglig och nyttolös.

Men nu knackar verkligheten på dörren och öppnar jag inte så kommer jag ha mer permanenta men än närminnesproblematik. Men och problem som kommer förhindra att jag i framtiden har ett fysiskt jobb.

Nu är min största utmaning att gilla läget. Bryta ihop och komma igen. Önska mig gärna lycka till, det kommer behövas.