Rakt in i kaklet - en rätt dum idé?

Sakta men säkert börjar allvaret åter närma sig. För snart en månad sen blev jag sjukskriven med en rejäl hjärnskakning (akta sig för sådana, nummer 2 och 10 är värst!). Om knappt en vecka går min sjukskrivning ut och jag ska tillbaka till "verkligheten".


På något sätt har både jag och min man fått klart för oss att det var någon sorts tur i oturen med den där huvudsmällen. I månader innan detta har jag till min egen stora irritation uppvisat starka tecken på utmattning. Trötthet, orkeslöshet, dåligt humör med nära till Herr Ågren och en rad sömnlösa eller oroliga nätter. Totalt slut och överkörd av min egen tjurskallighet.


"Så länge man kan stå på benen är det bara att springa. Går det för långsamt då springer man fortare!"


Det här med att lyssna på kroppen, erkänna sina svagheter, insikt om att en faktiskt inte är odödlig - ja det är något jag faktiskt är jäkligt dålig på. Den där envisa stoltheten om att klara allt och på köpet alltid ska kunna göra allt på egen hand, den verkar tyvärr stjälpa minst lika mycket som den ibland kan hjälpa.


Nu blev jag helt ofrivilligt tvingad att se min egen dödlighet och vilade jag inte så stängde knoppen helt enkelt av. Det blev svart i hjärnkontoret och arbetarna gick helt sonika och la sig, helt utan att bry sig om vad envisheten ville hinna med och uträtta.


"Rakt in i kaklet!"


Hur många är vi inte som lever efter den devisen? Jag gör det absolut. Rakt in i kaklet och sedan en undervattensvändning och full fart mot nästa kaklade vägg - precis som under barndomens simtävlingar.


Någonstans under de här påtvingade "vilo"-dagarna har det försiktigt smygit sig upp en lärdom om att livet är inte en tävling. Jag tävlar varken mot andra eller mig själv. Och det gör förbannat ont när en kraschar rakt in i det där kaklet med huvudet först!


Självklart är det alltid nyttigt att utmana sig själv. Men det finns en fin linje - eller snarare en balansering på knivsegg - mellan att utmana sig själv och att tävla mot livet. För faktiskt är det ju så att mot livet kan vi aldrig vinna. Livet är redan en vinst, du och jag som har livet här och nu, det är vi som är de största lottovinnarna i hela dragningen! Sen är det upp till oss själva att göra vinsten till något vi kan glädjas för.


Min nästa utmaning blir att behålla det lugn jag återfått under den här sjukskrivningen. Även när vardagens "måsten" åter träder in. Det kommer definitivt inte att bli lätt, men envis och tjurig som jag är så kommer jag ge mig den på att hålla fast i min ro. För faktiskt, så simmade vi aldrig rakt in i kaklet under tävlingarna. Vi gjorde en smidig vändning och använde bara kaklet som avsats för mer fart - rakt ut i bassängen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Chokladmuffins (vegan)

En söndag i bilder

Gör en Alla hjärtans dag-lott